onsdag 28 november 2007

Arbetslinje – bidragslinje och marknadslinje

Har i flera artiklar och insändare noterat att alliansen med moderaterna i spetsen vill framhäva sig som en part för den s.k. arbetslinjen. Och kallar sig därmed för det nya arbetarpartiet.

Och så slänger de skit på koalitionen, med socialdemokrater i deras front, och betecknar deras främsta mål som s.k. bidragslinje.

Det här är ju givetvis en jäkla soppa och alla far med osanning.

Först vilka är det som gör folk arbetslösa?
Vilka är det som sliter ut arbetskraft?
Vilka är det som skiter i arbetsmiljö, ergonomi etc.?
Vilka är det som har vinst som främsta intresse?

Givetvis avser jag våra arbetsgivare, alla sorter. (Och ja, det finns undantag, men de är just, undantag…)

Det var inte så länge sedan arbetsgivare slängde ut folk och ställde dem på bar backe. Det var bara att dra vidare och hoppas eller emigrera eller gå under..

Sådär kunde vi ju inte ha det. Arbetarna revolterade och organiserade sig. Till slut blev de så starka så arbetsgivarna kunde inte längre göra som de ville. Via fackförbund och politik vändes en omänsklig utveckling till något mycket mer mänskligt.

Via våra s.k. solidariska skatter skulle ingen kunna ställas på bar backe. Fack fick jobba häcken av sig för att få igenom reformer som förbättrade arbetsvillkoren för arbetare. Politiken arbetade med lagar och trygghetssystem.

Och arbetsgivare och arbetare var överens – det här var faktiskt ett ganska bra system. Alla började må bättre. Konjunkturer for upp och ned men mest upp. Alla fick det bättre. Generellt sett.

Det var till och med så bra så politiken gick med på att ta en massa miljarder i skattepengar och lägga det på att ytterligare förbättra för arbetare, främst inom industrin. Företagare fick också bidrag för att etablera sig på mer glesbyggda områden i Sverige. Företag kunde söka och fick oftast pengar för att förbättra. Dessa förbättringar bestod ofta i att ta bort farliga och slitsamma arbetsuppgifter. Dessa ersattes med robotar och annan automatisering.

Bra. Men effekten blev att färre kunde göra mer…

Vad gör politiken då? Inget. Just det, de gör inget? Fullständigt obegripligt.

Här hade vi i alla fall tur, konjunkturer fortsatte öka. Teknologier spottades fram. Data kom. Tjänstesektorn blomstrade och skapade nya arbetsområden. Vi kunde också exportera tjänster och kunskap.

Sedan kom några snillen till politiker på att vi kanske skulle avreglera, bara lite (man lyssnade på liberala borgartankar) och så sattes den karusellen igång.

Sedan kom dödsstöten, vi gick med i EU. De s.k. konvergenskraven krävde bl.a. att de offentliga utgifterna inte fick överstiga 2% av bruttonationalprodukten. Skit! Nu blev det jobbigt för politiken, de EU-vänliga. Det där betydde att de offentliga verksamheterna näst intill måste halveras.

Skit i det! Vi ska med. Jobbet satte i gång. Och man kallade det att ”spara”. Alla nämnder fick allt tuffare och tuffare sparkrav. Här gällde det att lägga upp organisationer där färre kunde göra mer. För det visste alla, behovet av offentliga resurser var i ökande.

Arbetslösheten ökade. Men det var ganska OK. Ovanstående nämnda konvergenskrav innehöll också en rekommendation om att ha en arbetslöshet på ca 4% inte var så fel. Det höll inflationen och löneutvecklingar i vettig nivå.

Det där skulle ju ha fungerat om socialdemokraterna fått fortsätta föra sin liberalt borgerliga politik. Men nu gick det galet igen, av flera anledningar; mer avregleringar och så införandet av ett idiotiskt pensionssystem som innebar att man årligen ”gav” marknadens aktörer ca 60 miljarder SEK. Och så smög sig ”utbrändheten” allt närmre… Fler och fler blev långtidssjukskrivna, men det var inget alarmerande, tyckte politiken.

Nu blev det fart på marknaden. SAF, numera Svenskt Näringsliv, vädrade ekonomisk makt. Och de högg i med allt vad de hade och socialdemokraterna hade ju banat väg. Alliansen kom till och mer eller mindre intelligenta väljare, avgör själva, svalde en massa skit med hull och hår.

Om man nu lovar arbete åt alla och vet att det inte funkar statsekonomiskt. Vad gör man då? Jo givetvis är lösningen att försämra för de som inte har jobb så att de skräms till s.k. lågavlönade jobb. Lösningen blir alltså att på sikt sänka lönerna för alla eller åtminstone frysa löneutvecklingen.

Ett stort problem var ju alla människor som slitits ut, av arbete. Det där ser ju inte bra ut. Och med lägre löner kommer ju den där gruppen sannolikt att öka. Så vad göra? Jo vi hänger på socialdemokraternas uppstartade fuskjakt. Och det går ju ganska så bra, eller?

Problemet är ju att de flesta, ja nästan alla företag har den mängden arbetare de behöver och offentligen gillar sina nya slimmade organisationer och alliansen vill absolut inte ge mer resurser till offentligheten, tvärt om. Vad händer då?

Inget. Det händer inget? Förutom att man vill sälja av ett antal statligt ägda företag. Nuvarande politik kör som en struts huvudet i sanden och tror helt uppenbart att arbetsgivare inget hellre vill än att ta emot en massa sjuka, utslitna människor. I det här läget har jag två val. Antingen är politiken dumma i huvudet, på riktigt. Eller så är det så att politiken inte längre har någon reell makt över hur pengar ska fördelas i Sverige.

Jag tror på antagen nr 2. Den pengamakten ligger idag på marknaden med Svenskt Näringsliv i spetsen. Och gissa vilka som vänslas med vilka? Det har blivit så sjukt så att alla riksdagspolitiker, med få undantag, tycker att marknadslinjen är nog den som vinner i längden.

Så tänk efter nu: Är det pengar som ska bestämma hur människor ska ha det eller är det människor som ska bestämma hur pengar fördelas? Det första är marknad (kapitalism) det andra är politik.

Kolla också mina andra bloggar: NGN-Blogglista
NGN-css och ngn.blogga.nu är uppdaterade

Andra bloggar om: ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det är vi folket som ska bestämma!

Nisse sa...

havsglimten:
Då är vi två som tänker samma!